Moving reality closer to the ideal : The process towards autonomy and secularism during the Social Democratic hegemony in 20th century Sweden

Abstract

21st century Sweden is arguably the most secular-individualistic nation in the world. In this dissertation, I perform a qualitative textual analysis on how positions on autonomy were expressed in the political discourse in 20th century Sweden, and what possible implications this may have had for a process of secularization. The focus is on the three spheres of church, education and family policy during a period of Social Democratic hegemony. Autonomy is in this study understood both as an affirming value, and as opposition towards a threefold antithesis of community, authority and the Sacred. During the research period, the initially community-oriented Social Democrats held power between 1932 and 1976 under only three Prime Ministers. Their party programmes consistently display a critical attitude towards religious authorities, most notably in church and school. The programmes from the Agrarians and the Conservatives strongly defend the Christian foundation for society, while the Liberals hold a position between these antipoles. Over time, though, Agrarians and Conservatives move towards the secular and partly also the autonomous ideals, where the Social Democratic programme of 1960 made a distinct turn in an autonomous direction. Of the three Prime Ministers, Per Albin Hansson is identified as a religion-hostile Marxist, Tage Erlander as a pragmatic nation-father and Olof Palme as an intellectual radical who embraced the new ideals of autonomy. Four other central Social Democratic actors are studied: Arthur Engberg and Harald Hallén are central in early Social Democratic church policy, where the former was initially very hostile towards the Sacred, while the latter was more diplomatic. Still, both shared an antiauthoritarian vision for the State Church that led to democratization and secularization of the Church from within. In education policy, Stellan Arvidson started out from an anti-religious and authoritycritical position and led the reforms of the school system in a secularizing direction. Alva Myrdal proposed a similar anti-authoritarian ideal, along with an autonomous vision, propagated in both church, education and school policy. My conclusion is that these individual actors and the Social Democratic party as a hegemonic collective actor actively contributed in strengthening politically motivated autonomous values, in which each of the three analysed societal spheres contained a specific battleground between opposing values: in church policy the politization of decision making in the Church, in education policy the removal of the teaching of Christianity, and in family policy the introduction of individual taxation. During a build-up phase up till around 1960, the top political leadership in Sweden was characterized by a version of autonomy that was not yet proclaimed in its affirming version, but rather as a confronting autonomy, mainly directed against authority. This period and argumentation also interacted with a process of secularization. The early 1960s to 1976 was instead characterized by an ultra-progressivism that proclaimed an autonomous liberation from all factors understood as reflecting some kind of authority. Instead, a state individualism arose, where the state became a new authority with the task of securing the independence of the individual. This was also a period when the secularization of Swedish society was considered as largely completed.

Sverige under 2000-talet kan anses vara världens mest sekulärindividualistiska land. I denna avhandling gör jag en kvalitativ textanalys av hur inställningar till autonomi uttrycktes i svensk 1900-talspolitik, och vilka tänkbara konsekvenser detta kan ha haft för sekulariseringsprocessen. Fokus ligger på de tre samhällssfärerna kyrko-, utbildnings- och familjepolitik under den period när Socialdemokraterna hade en hegemonisk position i svensk politik. Autonomi definieras i denna studie både som en bejakande värdering och som opposition mot en trefaldig antites bestående av gemenskap, auktoritet och det Heliga. Under undersökningsperioden satt de inledningsvis gemenskapsorienterade Socialdemokraterna vid makten mellan 1932 och 1976 under endast tre statsministrar. Deras partiprogram uppvisar en konsekvent kritisk inställning till religiösa auktoriteter inom kyrka och skola. Bondeförbundet och högerpartiet försvarar tvärtom tydligt en kristen grund för samhället, medan Folkpartiet intar en mellanposition. Socialdemokraternas programrevision 1960 gjorde en skarp sväng i autonom riktning, och över tid flyttar sig Bondeförbundet/Centerpartiet och Högern/Moderaterna närmare sekulära och i viss mån även autonoma ideal. Av de tre statsministrarna beskrivs Per Albin Hansson som en religionsfientlig marxist, Tage Erlander som en pragmatisk landsfader och Olof Palme som en intellektuell radikal som kom att omfamna de nya autonomiorienterade idealen. Fyra ytterligare centrala socialdemokratiska aktörer studeras också: Arthur Engberg och Harald Hallén är partiets centrala kyrkopolitiska aktörer i periodens inledande fas, där Engberg initialt är starkt kritisk till det Heliga, medan Hallén intar en mer diplomatisk roll. Båda delade dock en antiauktoritär vision för statskyrkan som ledde till en demokratisering och sekularisering av kyrkan inifrån. I utbildningspolitiken utgick Stellan Arvidson från en religionsfientlig och auktoritetskritisk grundsyn och ledde skolreformerna i sekulariserande riktning. Alva Myrdal förmedlade liknande auktoritetskritik och en grundhållning till förmån för autonoma ideal i kyrko-, utbildnings- och familjepolitik. Min slutsats är att dessa individuella aktörer och det socialdemokratiska partiet som hegemonisk kollektiv aktör medverkade aktivt för att stärka politiskt motiverade autonoma värden, där varje politikområde innehöll varsitt centralt slagfält mellan motstående värderingar: i kyrkopolitiken politiseringen av beslutsfattandet i statskyrkan, i utbildningspolitiken avskaffandet av kristendomsundervisningen, och i familjepolitiken införandet av individuell beskattning. Under en uppbyggnadsfas fram till omkring 1960 utmärktes det politiska ledarskapet i Sverige av en version av autonomi som ännu inte framträdde i sin bejakande form, utan snarare som en konfronterande autonomi, främst riktad mot auktoriteter. Denna period karakteriserades också av en sekulariseringsprocess. Tidigt 1960-tal till 1976 kännetecknades istället av en ideologisk vision som förespråkade en autonom frigörelse från alla faktorer som uppfattades reflektera någon form av auktoritet. Dessa radikalt autonoma ideal benämner jag ultraprogressivism. De gamla auktoriteterna ersattes av en statsindividualism, där staten tog rollen som ny auktoritet med uppgift att garantera individens oberoende. Under denna period kom sekulariseringen av samhället också att betraktas som i huvudsak genomförd.