| dc.description.abstract | Uppsatsen handlar om diakonatsförståelsen i en kontext där definitionen av evangelisk-luthersk trohet mot Bibel och bekännelse förutsätter att prästämbetet förbehålls män, samtidigt som kvinnor kan vara diakonissor. Kvinnan förstås i kontexten som mannens underordnade like i både hem och församling. En utredning åt Missionsprovinsen föreslog att diakonatet skulle delas och manliga diakoner inlemmas i Ordets ämbete. Detta, visar min forskning, leder till att diakonissan blir en lekman bland andra. Den enda diakonissa som finns är emellertid prästfru och får därigenom vara förebild för en annan diakonatsförståelse.
I denna modell, nådeshushållsmodellen, förstås diakonatet som ett enda kvinnligt ämbete, öppet för både kvinnor och män. I modellen kan ett manligt prästämbete och ett kvinnligt diakonat vara ett enda Kyrkans ämbete i tät gemenskap, communio, utan att kvinnor ingår i Ordets och sakramentsförvaltningens ämbete. Diakonatet skapas först ur monopresbyteratet som Eva ur Adams sida, till att vara hans medhjälpare. Två blir sedan ett i analogi med mannens och kvinnans förening i äktenskapet och Kristi förening med sin brud Kyrkan i nattvarden. Vid mässan synliggörs dessa roller då prästen som Kristusrepresentant är utgivande medan diakonatet som representant för Kyrkan tillsammans med resten av församlingen är mottagande. Av äktenskapsanalogin följer att presbyteratet har ett särskilt ansvar för diakonatets försörjning, både i egenskap av sakramentsförvaltare och herde.
Diakonatet upphöjer presbyteratet genom att vara underordnat och underlättar därigenom herdens ledarskap. När prästen i sin tur visar diakonatet aktning som församlingsmoder upphöjer han indirekt prästämbetet. Diakonatets funktion i församlingen bestäms av herdeämbetet vilket möjliggör olikheter mellan fromhetstraditioner och personer, fast det är samma ämbete. Vid plantering av församlingar i hem kan präst och diakonissa tillsammans stödja man och kvinna i deras roller som familjens präst och familjens diakonissa, samtidigt som prästen är herde och sakramentsförvaltare.
Missionsprovinsen kunde överväga att viga lekmannapredikanter och betrodda husfäder till oavlönade präster med begränsad juridistiktion istället för till liturgiska diakoner. Det vore önskvärt med fler sakramentsförvaltare för att kunna nyplantera mässfirande husförsamlingar. Genom utveckling av diakonatet och tätare mässfirande kan Missionsprovinsen tydliggöra enheten med Kyrkan genom ämbete och sakrament, vilket är viktigt när den organisatoriska enheten med Svenska kyrkan gått förlorad. I mässan ges också kraft till tjänst - diakoni - från brudgummen Kristus, han som själv är huvudet för sin kyrka. | nb_NO |
